Förskolan som konservator – när dagis utmanar

I förskolan diskuterar vi allting, vi vrider och vänder på barnens utforskande för att försöka förstå hur deras tankar vandrade dit, vad de gör där och hur de rullar vidare. Vi har förfinat vårt material genom att använda oss av sådant som kan bli många saker snarare än att ta en förutbestämd roll. Vi reflekterar och problematiserar allting, vi har skapat en genomtänkt verksamhet där barnens lustfyllda utforskande står i fokus för våra projekt och tankar.

Vi upplever oss bedriva en verksamhet där barnen står som subjekt snarare än objekt.

Men vi har ett stort ok runt vår ena fot som håller oss tillbaka från att göra barnen till medskapare av sin egen värld, sitt eget lärande och sin förskola. Vi har ett ok som kallas ”dagis” och detta ok sätter fortfarande spår på våra förskolor. Vi räds mallar och leksaker med det goda motivet att barnen ska få utforska på egen hand utan några svar och förskolans material ska vara ett komplement till barnens egna erfarenheter – utan att överhuvudtaget problematisera begreppet komplement.

Min upplevelse är att vi särskiljer hem och förskola – definitionen ”komplettera” innebär att istället att erbjuda andra verktyg än de som traditionellt finns hemma utan att ta hänsyn till barnens olika erfarenheter av material.

Vi erbjuder naturmaterial och portförbjuder leksaker för att minska risken för att konflikter och olikheter ska uppstå när vi istället borde bjuda in barnens värld för att kunna förstå den och sedan utmana den.

Vi tar bort mallar som sägs hämma kreativiteten och undviker att utmana oss själva som pedagoger och försöka förstå att dessa är en del av barnens verklighet och fundera över hur vi istället kan vara i dialog med den.

Vi måste bli ett komplement där hem och förskola får samverka som ett kitt som binder ihop barnens erfarenhetsvärld med det som kan utmana den i form av tankar och material – men vi kan inte och får inte portförbjuda den! Då är barnen inte längre medskapare och förskolan blir en slags konservator av värden snarare än lärande och lustfylld. De formas in en ”förskolekultur” som på något sätt lägger sig över barnens verklighet, en kultur som värderar sig lite finare, fast att det bakom fasaden ligger en rädsla som vibrerar av ”dagiskultur” om vi inte sätter upp ett stort rött stoppmärke baserat på en slags utrensning av ”dagisverksamhet” där även mycket gott kastades ut genom fönstret.

Detta har också påverkat oss till att tappa tron till vår egen pedagogiska förmåga om vi tror att en leksak skadar barnen utforskande – det är en förminskning av såväl barn som oss själva.

Vi har i så fall skapat en falsk tillit till barnens kompetens och värdesätter den som mindre viktig i jakten på den perfekta förskolan.

Vi måste ställa oss frågan: För vem är förskolan?