Fortsätter med ”regeltankar” efter att denna bild fanns i mitt flöde:
Har ni funderat på vilket förhållningssätt ni har på avdelningen /klassen /förskolan/ skolan?
Hur många ”man får inte” har ni? Varför får man inte? För vem får man inte? Finns regeln för er eller barnen? Är det en regel som hänger kvar utan någon tanke på varför?
Hur känner sig ett barn som möter många ”man får inte”? Hur bemöts ett barn som ifrågasätter ”man får inte”-reglerna?
Alla borde ibland ta sig en funderare över när jag säger – för vem är nejet – för att det ska bli enklare för mig, säger jag nej av rutin eller finns det en välgrundad bakgrund för ett nej och i så fall – kan jag formulera mig på ett annat sätt?
Erika K Seger 
Efter diskussioner på Facebook lägger jag till detta:
Självklart ska vi tänka på säkerhet men jag tror (min erfarenhet) att vi ibland säger nej av vana, av ork… Jag menar att vi behöver se över våra nej, kan vi uttrycka, förklara eller se andra möjligheter istället för att använda standardsvar som ”nej, det går inte”. Mitt inlägg är ingen kritik mot det som görs i verksamheten (Visst är vi mänskliga och vi gör så gott vi kan!) snarare att väcka en tanke – det är en intressant sak att lyfta under reflektionstid. Är vi mer benägna att säga nej vid vissa tider under dagen och i så fall kan vi organisera om oss för att kunna lyssna in barnen. Fram för reflektion!!! 💕