Kollektivism i hårda tider

Det blåser starka vindar av uppror och hopplöshet i förskoleSverige – i alla fall om man läser Förskoleupprorets sida på Facebook. Pedagoger som är trötta, sjukskrivningarna ökar, stora barngrupper, mycket åsikter om föräldrar, mediadrev med mera. Att som pedagog i förskolan säga stopp för såväl barn som för sin egen arbetsmiljö är en självklarhet och ett mod jag verkligen vill hylla OM man i sitt stopp vill något bättre och säger stopp för att utveckla förskolan och inte av missnöje med sin livssituation eller för att man inte tycker att verksamhetens organisation och värdering är densamma som min (ja, det finns en underliggande kritik här). På öppna forum skickar man bollen till chefer och politiker, till skamfyllda föräldrar, men alla hittar sina egna syndabockar för varför förskolan ser ut som den gör 2015.

Det som sällan lyfts i de öppna forumen är blicken mot det inre arbetet, där man genom att möta det utvidgade kollegiet faktiskt kan få en blick utifrån som kan hjälpa och utveckla den verksamhet jag befinner mig i.

I jakten på en syndabock missar man också det arbete som stödjer kampen för en förskola med bättre förutsättningar. Jag har till exempel inte hört en enda chef eller politiker som INTE vill ha mindre barngrupper! Alla jobbar utifrån sina möjligheter för att minska barngrupperna. Men med lite kritik – att minska barngrupperna är inte alltid lösningen…. Även de som har 15 barn i grupperna uttrycker kritik mot stora barngrupper – så därför bör man fråga sig om det till exempel är barngruppen som är avgörande för svaret på vad som krävs för att förskolan ska bli en bra plats för barn och vuxna.

För ungefär en månad sedan var jag i Italien med mitt arbete som kvalitetsutvecklare för förskolorna i Västra Göteborg och vårt EUprojekt Futura. Jag hade möjligheten att få vara med på invigningen av en förskolegård under lördag och det var en spännande och inspirerande tillställning som gav mersmak. Barnen var huvudpersoner under dagen och deras arbete och tankar med gården syntes på varje station som introducerades! Det var en fest utan dess like med mat, popcorn och dricka. Stadens politiker var där och pratade, en präst välsignade förskolan och ALLA i samhället var välkomna och lämnade förskolan med en liten publikation om arbetet med gården. Det som slog mig var att pedagogerna och pedagogistorna (de pedagogiska ledarna jämförbart med förskolechefer i Sverige) i området stöttade varandra, med en självklarhet dök man upp på sina kollegors förskola för att fira – även om det var en lördag och utan betalt. Man tog ett kollektivt ansvar för att lyfta varandra och synliggöra sitt stöd för verksamheten. Likaså dagen därpå, söndag, släpper en av atelieristerna en bok och har en releasetillställning för den – pedagoger och pedagogistor dyker upp även här.

Jag tänker på såväl våra förskolor i Sverige som mig själv som förskollärare. Vi begränsar ofta våra tillställningar tillsammans med barnen! Det sker på eftermiddagar, begränsat med gäster etc.  Jag får en massa frågor i mitt huvud..

  • Hur bjuder vi in samhället till förskolan?
  • Hur stöttar vi våra kollegor på förskolan bredvid? Eller i stadsdelen?
  • Kopplar vi bort vårt jobb så fort vi lämnar förskolan?

I Italien finns det en metanivå av ansvarstagande för förskolan, det är självklart att man stöttar varandras förskolor, att man visar sitt stöd och ser varje förskola som viktig. Kanske gör vi det här för lite i Sverige. Trots att vi pratar om gruppen, gruppen, gruppen, i förskolan undrar jag om vi ändå inte utifrån ett singulärt perspektiv min betoning på vår förskola. Vi är dåliga på att visa våra verksamheter, vår stolthet över förskolan i stort!

Vi har fantastiska verksamheter som vi inte visar upp, som vi inte stödjer.

Det är nu ordet balans kommer in… För inte vill vi ha fler arbetsuppgifter? Vi hinner ju inte som det är, eller? Eller är det så att om vi stöttar varandra i det som är bra blir det också lättar att stötta varandra när det är tufft. Jag tror på att den här krisen i förskolan, med barngrupper och efterfrågan på mer planeringstid, kommer vi att klara bättre om vi ser på det tillsammans och hittar en balans i det som vi vill förändra och det som vi vill utveckla.

Att lyfta varandra! 

Att våga ha högt i tak! 

Att våga se såväl på vad jag/vi kan förändra här och nu där jag/vi är men också vad vi önskar förändra på i stort. 

BvL1yWgCQAENsZp.jpg-large

Annonser

Om Erika Kyrk Seger

Utbildningskonsult
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s