Vi måste börja här och nu, och vi måste börja med de allra yngsta!

I slutet av maj fick jag möjligheten att gå på Lärarfortbildningars dag för de allra yngsta i förskolan. Föreläsare under dagen var:

Linda Linder, legitimerad förskollärare, teaterpedagog och atelierista som arbetar på REturen, ett kreativt återvinningscenter på Norra Hisingen i Göteborg och är aktuell som redaktör för antologin Pedagogisk miljö i tanke och handling (Lärarförlaget, 2016).

Emelie Westberg Bernemyr, licentiand och adjunkt vid Stockholms universitet som bland annat skrivit Ljud som samarbetspartners – En intra-aktiv studie om yngre barns ljudutforskande i förskolan (Stockholms Universitet, 2015).

Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet som har forskat om nätets baksidor och mobbing samt skrivit flera böcker i ämnet. Hon har även varit aktuell i en debatt med en före detta barnläkare kring skärmtid som väckte stor uppmärksamhet.

Markus Bergenord, digitalista och föreläsare som arbetar på Reggio Emiliainstitutet i Stockholm. Markus är aktuell som författare i såväl Pedagogisk miljö i tanke och handling (Lärarförlaget, 2016) samt Mediepedagogik på barnens villkor (Lärarförlaget, 2014) som även jag har skrivit i.


När jag nu suttit och grottat ner mig i mina anteckningar från föreläsningarna slår det mig hur individuella de fyra föreläsningarna var, att jag vid första ögonskastet har svårigheter att få dem att hänga ihop men efter ett tag hittar jag en metatråd, en genomgående tråd i alla fyra föreläsningarna, som sätter arbetet med sökandet efter just denna metatråd i perspektiv med sig själv – att utmana mina erfarenheter och det jag tar för givet. Men låt oss börja från början…

Skärmavbild 2016-06-06 kl. 21.48.22.png

Linda Linder inleder dagens föreläsningar och hon gör det med utgångspunkt från sig själv. Hon berättar om hur hon hamnade i förskolan och det som slår mig är hur hon bär med sig den erfarenhet och att den gör henne stark i sitt val att arbeta i förskolan. Hon bär också med sig en utbildning som teaterpedagog och allt detta formar henne – och fortsätter att forma henne.

De erfarenheter vi bär med oss speglas i vårt förhållningssätt gentemot barnen, våra erfarenheter speglas, men vad händer om det vi tror om barn inte stämmer? Linda hänvisar till forskning som visat att barn är mycket mer komplicerad än vad vi trott och hon lyfter det i relation till miljön. För precis som vi människor omformas så måste den pedagogiska miljö som barnen vistas i också omformas. Den måste vara subjektiv i relation till de barn som befinner sig i den, här och nu, och den kan inte se likadan ut i fem år, den och materialet måste förändras – precis som vi förändras. Vill du läsa mer om detta kan jag tipsa om Elisabeth Nordin Hultmans bok Pedagogiska miljöer och barns subjektsskapande (Liber, 2004). 

Linda hänvisar till begreppet kaos – vad gör kaos med oss vuxna och vilket potential har kaos för barn. Är kaos något barn förhåller sig till som en motor i processer och som vi vuxna försöker kontrollera – vad skapar det för konsekvenser? Jag uppfattar det som att Linda menar att vi måste sätta oss i osäkra situationer, med kaos i material, i miljö – för att på något sätt skapa en relation till den process barnen befinner sig i. Vi måste utforska material och miljö för att skapa fler möjligheter för barn.

Vi måste utmana våra erfarenheter och det vi tar för givet, vi måste utmana vår diskurs.

Linda lyfter vikten av att vi antar ett forskaröga på vår verksamhet och med ett forskaröga tränar på att observera och iaktta utan att direkt börja tolka. Ett forskaröga där man försöker att inte värdera (även om det är svårt) utan bara beskriva innan man börjar analysera och tolka. Det är nu Emelie Westberg Bernemyrs föreläsning tar vid, utifrån ett forskarperspektiv.

Emelie backar tillbaka till miljö och hennes forskning att se miljö och material som samarbetspartners till människan, ur nymaterialistiskt perspektiv och vad som benämns som intra-aktiv pedagogik. Detta kan du kan läsa mer om i Hillevi Lenz Taguchis bok Pedagogisk dokumentation som aktiv agent : Introduktion till intra-aktiv pedagogik (Gleerups Utbildning AB, 2012).

13389058_10154058389715630_25924390_o

Emelie Westberg Bernemyr

När man ser på miljö och material som samarbetspartners händer det något med dokumentationen, dokumentationen blir också en samarbetspartner. Återigen går vi tillbaka till att ingenting är statiskt; miljö, material och människa omskapar sig själv kontinuerligt och i en spagettiröra – och här bekräftar Emelie Linda – barnens miljö måste vara föränderlig. För mig var det också spännande att lyssna på ett verksamhetsnära exempel på ett teoretiskt perspektiv som jag själv försöker att greppa.

Att försöka se med forskarögon, att våga provocera befintliga diskurser och vara medvetna om att vi gör tolkningar.

Apropå att se med forskarögon – det är nu Elza Dunkels träder in och tar vid. Elzas föreläsning var min favorit under dagen. Dels för att hon berör ämnen jag brinner starkt för och dels för att jag blev otroligt inspirerad av hennes föreläsning. Jag har träffat Elza tidigare men aldrig lyssnat på henne föreläsa – det gav mig mycket! Men hur står hennes föreläsning i relation till dagens fokus – de yngsta? Elza var för något år sedan aktuell i en debatt med en före detta barnläkare kring faran med skärmtid för yngre barn vilket Elza ställde sig starkt emot då det inte finns någon forskning kring detta. Detta rörde upp många känslor hos människor som eskalerade till något av en hatstorm som Elza upplever fortfarande idag kring detta heta ämne. Men det som framträdde för Elza var hur mycket känslor som läggs in i diskussioner om digitala verktyg och hur mycket som skylls på dessa verktyg utan forskningsbelägg. Elza menar att den debatt om små barn och nätet styrs av känslor snarare än av forskning och rationellt tänkande.

”Nu klagar man inte på tv utan på att man tittar på fel tv.”

Elza Dunkels

Elza menar att detta är återkommande i historien, att när ett nytt medium introduceras går det hand i hand med med känslomässiga reaktioner och som leder till ett speciellt samtalsklimat utan rationella argument, där man ser på det nya utifrån den gamla världen. Det som gör det än mer problematiskt är att dessa nya medium ofta attraherar unga, vilket gör det ännu mera känslomässigt. Det nya kan antingen fördärva eller göra att de unga får mer makt vilket bidrar till maktförskjutningar.

13405351_10154058389410630_1657778280_o

Elza Dunkels

Elza lyfter begreppet ”childism” vilket innebär att man ser på barn och unga utifrån en stereotyp. Maktbegreppet blir så talande när Elza visar en artikel där titeln lyder ”Ungdomar skräpar ner” men där det i artikeln inte finns bevis för att det är ungdomar utan snarare något man utgått ifrån. Elza vrider på artikeln och där det tydligt framgår att hade det stått något annat där, tex kvinnor eller en annan grupp med människor, så hade vi reagerat medan vi inte reagerar lika starkt på begreppet ungdomar.

Återigen – vi måste utmana det vi tar för givet, de diskurser vi tar för givet.

Sist ut för dagen är Markus Bergenord som först ger en kort historisk tillbakablick, där uppfinningar som utmanat den tidens värld idag är taget för givet, men det är han som för oss tillbaka till utgångspunkten för dagen – barnen och metatråden att våra erfarenheter formar oss. Markus lyfter att vi vet att barnen på något sätt kommer att arbeta med digitala verktyg i framtiden. Vilka krav ställer det på oss som vuxna i vårt tänk kring miljön, när det det digitala är lika naturligt som krita, papper och penna för barnen?

13405187_10154058396340630_249404833_o

Markus Bergenord

Precis som Linda lyfter begreppet kontroll blir det tydligt när Markus problematiserar innehåll, nyfikenhet och tillgänglighet. Till begreppet nyfikenhet har han en bild av en bomb – för vi vuxna tror att vi måste kunna allt först innan vi börjar undersöka när detta istället blir en motor för barnen där de undersöker och lär parallellt. Jag tänker på Linda och det hon lyfter kring kaos, där kaos är barnens motor i processen. Det hör ihop…

Vi behöver befinna oss mer i kaos,

mer i ovisshet,

mer i tillit,

mer i utmaning.

Varför?

För att ska vi skapa erfarenheter för barnen, måste vi utmana vårt sätt att se på barn och miljö, våra erfarenheter och de diskurser vi tar för givet – och vi måste börja här och nu…

och vi måste börja med de allra yngsta!

Annonser

Om Erika Kyrk Seger

Utbildningskonsult
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s