Jag har idag fått möjligheten att lyssna på Pernilla Mårtensson från Göteborgs Universitet. Det är inte första gången jag lyssnat på Pernilla då jag haft henne som lärare inom såväl lärarprogrammet som pedagogistautbildningen.
Pernilla förmedlar en fantatisk människosyn med stor respekt för barnet. Under kvällens föreläsning lyfte hon vid ett flertal tillfällen vikten av att låta barnen få ha sina tankar och teorier – att de får blomma som en grund för lärande. Hon kom också in på hur ofta vi använder det för givet tagna som sanning när vi försöker förstå barnens processer men att detta förblindar oss.
I en annan diskussion häromdagen diskuterade jag och en bekant projektarbete där pedagogerna utgått från barnens intresse kring ett ämne och sedan planerat upp hela terminens arbete, baserat på barnens intressen idag. Detta i sig skapar en problematik för att man tar för givet att man redan vet vilken väg barnens intressen kommer att ta vägen under terminen men det som det egentligen innebär är att man slutat lyssna på barnen.
Det är lätt att ta saker för givet, av många skäl. Man behöver inte tänka eller problematisera utan har en färdig mall som fungerat hyfsat under åren – så varför byta? Man får därför heller inte en möjlighet att förändra sitt tankessätt och man utgår ifrån att alla barn är likadana varje år.
Då tänker jag på alla som lyfter det individuella barnet på förskolan, att varje barn har rätt att mötas utifrån sitt intresse och sina behov – men krockar det inte då om man jobbat med samma tema, på samma sätt från år till år?
Erika K Seger 