Så har terminen kickat igång. Jag håller på att etablera mig på ett nytt jobb och mina föreläsningar för hösten har börjat. Jag ser verkligen fram emot det kommande året och räknar med att lära mig mycket nytt samt kunna bidra till olika processer. Nåväl, med terminens uppstart och möten med andra uppstår frågor och tankar. Under mina senaste föreläsningar har jag fått olika frågor från deltagarna som fick mig in i en speciell tankebana och det är hur barn och vuxna förhåller sig till förändring och nya saker.
Jag brukar säga att det inte handlar om kompetens eller ålder för att arbeta med digitala verktyg – det krävs vilja och nyfikenhet för med det kommer vi långt. Vi behöver absolut kompetensutveckling och kanske att vissa har en längre startsträcka (som inte heller är beroende av ålder) men övertygelsen av att erövra kunskap är nödvändig och måste finnas.
Och tanken som slog mig är hur vi går in i livet så annorlunda jämfört med barn. Barn ser något nytt och går direkt in i utforskandet, en vetgirighet av att förstå och undersöka det nya. De ställer frågor och hypoteser;
”Vad är det här?”
”Vad kan man göra med det?”
”Hur kan jag använda det?”
”Varför ser det ut som det gör?”
Medan vi vuxna, blir direkt misstänksamma, avvaktande. Nästan som att vi direkt ställer oss frågan;
”Hur kommer det här att förändra min världsbild så jag måste återskapa den igen…jobbigt! Det är så skönt när allt är klart, varför ska man ändra på ett vinnande koncept!”
Bara det att barn direkt skapar frågor och hypoteser medan vi skapar bilder av harmagedon…om man nu vill överdriva det hela. Jag undrar när brytpunkten inträffar…när sker den? Eller i alla fall när avvaktandet väger tyngre än utforskandet.
För någonstans inträffar det, gradvis…när…?
Erika K Seger 