Jag är lite frustrerad ikväll…på många saker som sker och pågår. Kanske mest frustrerad på mig själv, tror jag. Jag försöker förstå det jag tycker jag förstår men som jag inte förstår.
Jag har funderat mycket idag över varför jag tänker som jag tänker. Ibland saknas orden mig och det gör mig frustrerad. När tankar ligger däruppe och trycker som på en ostädad vind så skapar det obalans inom mig. Att acceptera att någon annan har en annan tanke om vad som är bäst för barn och verksamhet blir då svårare för samtidigt som man försöker ta in den andres tankar så behöver man sortera sina egna för att kunna förklara de egna vägarna. Det blir svårt för man jonglerar flera bollar och varje boll ligger invirade i trasor av erfarenhet runt sig (från olika personer) vilket gör det lite svårare att få ett grepp om VAD man egentligen pratar om.
Ibland behöver man bryta upp, ta en paus, och fundera över varför jag tycker som jag tycker, varför gör jag som jag gör. Hur har jag formats av mina tidigare sammanhang? Frustrationen som väcks av den andres oförmåga att förstå det jag förstår och vice versa. Grundtanken är alltid barnens bästa men vem avgör vad som är barnens bästa?
Hur vet vi att de beslut vi tar – ÄR för barnens bästa och inte förgivettaganden hos oss själva? Och vems tanke om ”bästa” är sannast?
Förskolan har en stark tradition och vi har en tendens till att cementera in oss i val och beslut tagna tidigare och som slutat ifrågasättas. När nya personer kommer in i verksamheten bryts cementeringen antingen upp eller så tillförs ett nytt lager. Processen är svår för den väcker frustration och sorg för det som varit men ändå inte blivit. Eller så forsätter man i samma rutiner, samma tankar som har funnits i flera år på förskolan och ingen ifrågasätter varför vi alltid går till skogen på tisdagar, varför vi organiserar oss som vi gör, varför vi har de dokument vi har? Det är en lättare men en mer farlig väg att gå. Mycket lämnas över till förskolechefen att driva, att bevara, att införliva men det åligger oss alla i verksamheten – att ifrågasätta, att utveckla, att se andra spår – det åligger ALLA…dvs det åligger dig, mig och alla andra inom förskolans verksamhet.
Och varför måste vi förändras?
För att utvecklingen går framåt…för att ny forskning har kommit eller kanske för att barn 2018 har rätten att ses som demokratiska medborgare i den rätta bemärkelsen med rättigheter och skyldigheter. När barnsynen utvecklas så har redan förändringar börjat ske i de undre lagren och när vi kan börja sätta ord på det kan vi också förhindra att personer som inte har en relation till förskolans verksamhet får utrymme i den professionella kretsarna (vilket kan göra mig frustrerad, är det samma för dig?). Stannar vi kvar i den traditionella bilden av vad förskola är så kommer andra, populistiska strömmar, att börja äga den arena som med rätta tillkommer förskolans egna personal och forskare.
Vi ska lyssna på andra, det kommer tillföra förskolan kompetens, men röster utanför förskolan får inte ta över vad svensk förskola är och ska vara/göra 2018…tyvärr ingår media som en stor påivrare av detta.
När uttalanden görs i media om pedagogiska program, undervisning och skärmtid av personer som gör det till en marknadsföring av sitt eget varumärke, snarare än en bättre förskola, behöver vi röster från förskolans personal och forskare som tillbakavisar och berättar hur förskolan faktiskt arbetar. Och då krävs det att DU kan argumentera för de val och den struktur som är lagd på er förskola, i er verksamhet – och du ska kunna argumentera utifrån BARNS BÄSTA. Men barns bästa måste också kopplas till vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet – du behöver kunnas sortera upp vad du tar för givet och vad som är forskning och vad som är din egen forskning (din egen erfarenhet som du kan stödja med dokumentation).
Och det här kan leda till frustration… för ibland hittar man inte orden och när frustrationen kommer från många håll kan det vara bra att ta ett djupt andetag och låta en god natts sömn skapa möjligheter för morgondagens formuleringar…
…eller så skriver man först ett ganska rörigt och ogenomarbetat blogginlägg som någon stackare kanske läser… #staytrue #daretospititallout
Erika
Erika K Seger 
Jag har läst! Din frustration kryper mellan raderna, och jag gissar att vi är några stycken som kan känna igen sig. Samtidigt ser jag det som mycket positivt. Reflekterandet menar jag. Det är nödvändigt att vända och vrida för att förstå sig själv ibland. Och andra. Tvivlet är jobbigt, men också nödvändigt. Om jag aldrig tvivlar har jag cementerat min uppfattning. Lika viktigt är det att kunna stå för, och argumentera för, sin uppfattning.
Vem har sagt att det ska vara lätt?
Kram! Och sov gott💕
Imorgon är en ny dag.
Har jag sagt att jag tycker du är så professionell när du skriver och uttrycker dig?
Vad gullig du är Christina, tack! Det betyder mycket <3. Tänker också att tvivel är viktigt men det är bara så himlans svårt att befinna sig i, för tvivlet får ju inte heller cementeras…hahaha! Så det är kanske är därför jag behöver sova!
Uppfriskade, tänkvärda ord en morgon när man ska träffa övriga förskolechefer för ett möte om Små barns lärande! Det ska inte vara lätt här i livet! 😖😏🌨☀️