Att vänta in sig själv

Jobbar för fullt med sammanställningen av min nyaste föreläsning ”Rumspirera mera” inför kommande föreläsning på måndag i Tanums Hede.

När man arbetar med uppbyggnad av föreläsningar går det i vågor och bitvis kan det vara ganska pressande. Ibland bara rullar det på och klaffar helt. Ibland måste man vänta in sina egna tankar och då hjälper det inte att sitta vid datorn. Då kan man behöva skissa på en servett som ligger lägligt till, ta fram mobilen när man står mitt i disken för att skriva upp något som man vill få med – helt enkelt göra något annat än arbeta med föreläsningen. När idéerna sen ploppar upp är det som ett svalkande regn en varm sommardag och känslan i kroppen kan liknas vid doften efter regnet. Man kan likna det vid att vänta in sig själv…

Ett annat grepp som behöver tas vid uppbyggnaden är föreläsaren, dvs en själv. Det är så viktigt att inte gripas av pressen som ”den allvetande” utan istället bidra med ett (av många) perspektiv.

Jag kan enbart dela min förståelse, mina tolkningar utifrån min kompetens och erfarenhet – och att våga vila i det.

Jag vet att jag inte är ensam i mina upplevelser som föreläsare. Jag tror vi alla, som någon gång presenterat något för andra, känner igen ansvaret och nervositeten som medföljer ett delande av tankar.

Att då tro på vilandet i det egna perspektivet – som några kommer att tycka är gammal skåpsmat, andra som utmanade, några kommer finna det inspirerande medan andra kanske inte förstår överhuvudtaget – är nyckeln.

Vi bidrar alla med unika tankar.

Men egentligen…..är det inte vad JAG säger, som är det viktigaste utan snarare HUR den som lyssnar använder det för att utveckla sin egen praktik i mötet med barnen.

/Erika-in-working-mood