”Det är när vi vill vinna tid som vi förlorar den mest.” – om stolthet, tempo och strömvirvel

Vattenkokaren susar det sista. Framför mig står en kaffemugg och smörgås. Själv är jag lite frusen efter en långpromenad med Doris i duggregn. Under promenaden har tankar långsamt vandrat genom mitt huvud och särskilt om gårdagens studiedag med Gråbo förskolor. Återigen känns det som att de insatser vi gör i vår verksamhet leder oss framåt utifrån det vi kunde läsa i pedagogernas feedback från dagen. Jag har tänkt mycket på det som skett de senaste två åren som jag arbetat i Gråbo förskolor. Det finns alltid en gnutta osäkerhet över om det man gör är det som borde göras eller om det för oss på villovägar. Den där osäkerheten är himlans jobbig att relationera till men är ack så nödvändig eftersom den ger oss en påminnelse om att vi måste ha ödmjukhet mot det som pågår och de processer vi alla är inne i. Vi, alla tillsammans, påverkar de rörelser som sker och skapar också egna motrörelser som blir till den ström vi hamnar i.

Jag kan inte annat än att känna mig stolt över den ström vi befinner oss i just nu. Stolt över de processer som tagit oss hit, stolt över oss som medverkar för att den här strömmen virvlar och glädje över de som åker runt här omkring mig i den strömmen.

Men idag måste jag också få känna mig stolt över mig själv! Gör ni det ibland? Om inte – gör’t!

Gråbo förskolor har som sagt utvecklats framåt och vuxit enormt under de två år jag arbetat som pedagogisk samordnare. Det är inte förrän man tittar tillbaka och får perspektiv på det som skett som detta kan bli synligt. Gråbo förskolor hade inte varit där de är idag utan mig. Jag tror att jag har påverkat oss på ett särskilt sätt och det var också därför som jag anställdes i den roll jag har. Jag anställdes för att utveckla det systematiska kvalitetsarbetet och den pedagogiska dokumentationen. Detta gjordes utifrån de kompetenser och erfarenheter jag bar med mig in i tjänsten, dvs förskollärare, pedagogista, föreläsare, utvecklingskonsult och kvalitet/verksamhetsutvecklare. Tillsammans med mitt öga för struktur, mallar och layout så har det bidragit till de verktyg som vi idag använder som grundstruktur i vårt systematiska kvalitetsarbete i Gråbo förskolor; Kompassen, processdagboken och vårt pedagogiska utvecklingsarbete. Självklart har min kompetens och erfarenhet inte varit något som kommit enbart inifrån mig och mina tankar utan dessa har också såklart tagits med från mina möten med kloka kollegor, litteratur, Reggio Emiliainspiration, Bassa Reggiana och förskoleenheten Trollet för att nämna några.

Med det sagt och med en stolthet över det jag bidragit med, utan alla andra som varit med i den här processen, hade vi inte varit där vi är idag. Utan mig hade resan såklart varit en annan slags resa, med en annan utveckling och ett annat sammanhang. Allt ”blir” till i olika sammanhang. Och utan det sammanhanget som Gråbo förskolor är så hade inte heller jag nu känt mig stolt. Det hade inte varit möjligt! För ALLA i Gråbo förskolor har bidragit till att det blivit som det blivit och ansvarar också för hur det kommer att bli. Vi har gjort och gör allt tillsammans! Hur det virvlar vidare i strömmen är det som vi nu ska ta reda på.

Att vara i en ström kan bara berusande härligt och fyllas med mycket glädje och skratt. Men den berusning som strömmen för med sig kan också göra en döv för de stenar som finns i forsen. Stenar som på olika sätt försöker göra en uppmärksam på att man också måste hålla lite koll runtomkring annars riskerar man att det blir en liten trasa av en som åker runt, runt, runt och som till slut slits isär.

Tempo

Tempo har för mig blivit alltmer uppenbart som en nödvändig reflektion. Jag befinner i en fantastisk verksamhet, med otroligt roligt jobb och utöver detta en karriär som föreläsare där jag i princip är fullbokad. Allt det här tycker jag är roligt och jag vet att jag är som en extra stark pådrivare i den här strömmen vi befinner oss i. Att vara en pådrivare av strömmen behöver heller inte alltid resultera i glädje, det finns också baksidor såklart. Tempot är högt och det finns så mycket mer jag vill göra…mitt tempo påverkar såklart de människor omkring mig vilket jag också måste tänka på. Ibland måste man bara vila i strömmen utan att driva på, bara vara. Då tror jag att man också har en möjlighet att tänka tillbaka på de virvlar man varit i under sin färd i strömmen och det man tar med sig vidare inför kommande delar som vi står inför att möta.

”Det är när vi vill vinna tid som vi förlorar den mest.”
John Steinbeck (enligt nätet)

Min utmaning till hösten är att sänka tempot utan att förlora det jag tycker om. Det innebär att göra prioriteringar, att våga säga nej och att ibland bara vara. Att strukturera upp för att kunna vila i en struktur. Inte alltid komma på nästa utvecklingsresa eller nästa verktyg utan istället luta sig tillbaka och observera. Lyssna. Ta in. Tänka. Och känna stolthet över det jag är en del av. Att låta ”långsamheten” bli en del av mig. Det kommer att vara svårt men jag hoppas och tror att jag kan det!