I våras gick jag handledarutbildningen på Göteborgs universitet. Som en del av kursen skrevs sedan en avslutande inlämning utifrån kursen och i relation till den egna praktiken. Mitt arbete hette:
”Trevlighetskulturer och utvecklande motstånd: att leda skolutveckling mot ackommodation.”
Jag valde att problematisera handledarrollen utifrån trevlighetskulturer då jag upplevde att mycket av kursens innehåll lyfte studentens rätt till sin utveckling men att man i det perspektivet också satte eleven/barnet i andra rummet. Givetvis så handlade denna utbildning om att just utvecklas i sin profession som lärare så det är inte så konstigt att detta fokus tog plats.
”I en trevlighetskultur bekräftas uppfattningar och föreställningar, idéer och praktik ytligt i gemensamma samtal (åtminstone inför andra), och möjligheter till kritiskt ifrågasättande som leder till fördjupad förståelse (ackommodation) är ytterst sällsynta.”
Ain Dack & Katz, 2017, s. 95
Katz och Ain Dack menar att det finns något som de kallar för ”trevlighetskulturer” som står i vägen för lärande och de menar också att lärande inte alltid är så behagligt – snarare tvärtom för att reellt lärande ställer till det ganska mycket för oss och att vi som människor helst undviker det. Till detta ville jag lägga ett systemteoretiskt perspektiv dvs att vi alla också står i relation till varandra och det som sker i organisation, handledning etc.
När jag satte min roll som pedagogisk samordnare och Katz & Ain Dacks tankar om lärande i relation till den handledning som jag tyckte mig beskrevs under kursen så började jag fundera över hur utveckling ska ske om vi hela tiden befinner oss inom det vi känner oss trygga i. Många av oss är vana vid en pedagogisk handledning som tar sin utgångspunkt i att lyfta, berömma och utmana bara sådär lite för att gå vidare (och helst ska den handledde komma på vad hen behöver lära själv).
Så när jag lade ihop allt det här så började jag fundera över min egen roll, ansvar och arbetsuppgifter i relation till handledarrollen (och till viss del pedagogistarollen).
Min ingång för arbetet var:
”Handledarskapets två sidor: bekräftelse och utvecklande motstånd, har också fått mig att fundera på vad handledningsbegreppet innebär för mig och i mitt uppdrag med skolutveckling. Finns det en risk för att det skapas en handledning som inte genererar utveckling av utbildningen och som blir till en ”trevlighetskultur” som Ain Dack och Katz (2017) uttrycker det. Jag vill i denna uppgift fundera kring frågan om hur handledarrollen står i relation till skolutveckling och mitt uppdrag som pedagogisk samordnare. ”
Erika Kyrk Seger
Då jag fått många förfrågningar om att läsa detta arbete lägger jag nu ut det här på bloggen och jag hoppas på att få lite feedback! Om inte här i kommentarer, så maila gärna! Använder ni den för att läsa tillsammans i ett arbetslag eller i något nätverk – hojta gärna till!
Och kom ihåg – jag delar med ödmjukhet!
Detta är mina tolkningar – just mina och inte automatiskt sanna utan bara ett perspektiv av många och så som jag tänker just nu. Givetvis är detta ämne väldigt komplext och inte så enkelt som jag får det att låta men jag fick liksom trycka ihop några av alla de tankar som jag tänkt då detta lätt hade kunnat bli en hel avhandling.
Tryck på länken nedan så laddar du ner en pdf med mitt arbete.
Erika K Seger 