erikakyrkseger.

Kan ett kontor vara en kreativ lärmiljö? ”Njaaa” skulle nog det finnas de som svarade men jag säger ”JA!” för det beror ju på!

Varför har det här tankarna surrat igång och varför skriver jag ett inlägg om det. Jo, för jag har förstått att inte alla tänker så. I samband med mitt nya kontor har jag fått reflektioner om mitt kontor (bara positiva) men det verkar som att jag inte riktigt följer mallen. Jag har funderat mycket kring det där med kontor som lärmiljö. Jag brukar alltid svara att mitt kontor är ju min lärmiljö så därför måste jag känna lusten att vara där. Och det gör jag genom att sätta min ”känsla” på platsen, mina värden och viktigheter som jag behöver. Men vad mer? Egentligen har tanken om att mitt kontor är min lärmiljö och därmed behöver den ständigt vara i förändring och utveckling alltid funnits med. Kanske lite omedvetet men det finns absolut en tanke om vilken lärmiljö jag vill skapa på mitt kontor, det har det alltid funnits.

När jag började få idéer om att jag någon gång skulle ha ett kontor (för lääääänge en) i en framtida yrkesroll tänkte jag ofta på hur det kontoret skulle vara. Jag hade sett kreativa miljöer på mässor och hippa företag som erbjöd alternativa kontorsmiljöer. Jag ville, om jag någon gång skulle få ett kontor, att det skulle vara inbjudande, att det skulle finnas kreativt material tillgängligt. Det skulle finnas annat än bord och stolar. Jag har för mig att jag föreställde mig en saccosäck i ett hörn…

Mitt första kontor (på riktigt) på jobbet var när jag började arbeta som verksamhetsutvecklare. Då delade jag ett minimalt kontor med min kollega Johanna. Det var knappt så man kunde rulla ut stolen utan att krocka. Vi hade ärvt såväl bord som stolar. Sen flyttade jag in till ett större kontor som jag hade själv. Då fanns det ju möjligheter att bygga den där ”kreativa” miljön. Men liksom allt annat präglas vi ju av budget så den där saccosäcken och bilden av det ”kreativa kontoret” fick ju anpassas lite efter de förutsättningar som fanns.

Och det här känner vi ju igen från förskolans verksamhet…vi trollar med det vi har. Och vet ni – det är en förmåga som bidrar till hållbarhet, kreativitet och det är en framtidskompetens utifrån Agenda 2030! Så don’t depp down för att vi inte får allt vi vill ha, get it Done! Eller som jag och min vän Silva säger – vi har det vi har och vad gör vi med det!?

SÅ LÅT OSS GÖRA EN UNDERSÖKNING

– Hur ser min kontorliga lärmiljö ut egentligen?

Jag bestämde mig för att göra en liten scroll på min instagram och försökte se mönster på mina kontorsplatser, såväl på jobbet som hemma. Jag gjorde sedan en liten fotoanalys och jag hittade fem saker som verkade återkomma i mina kontorsmiljöer. Jag skulle säkert hittat mer om jag gav mig det mer tid. Du kan väl hojta om du ser fler! Här är i alla fall de fem ingredienser som jag hittade.

Föränderlighet

Det verkar som jag ändrat mitt kontor mycket fram och tillbaka. Spännande – för det är precis jag är hemma också. Fråga min man hur många gånger jag möblerat om hemma och han skulle skratta högt. Föränderligheten håller mitt kontor aktuellt för mig idag. Möblera om fysiskt kan hjälpa mig att komma ur knutar i huvudet. Det är som att blåsa i luft i hjärnan eller kanske som att överskottsenergi går ut. Som tonåring bodde jag i en friggebod utanför huset och jag kommer ihåg att jag ofta inför prov började möblera om eller skaffade mig en ny kalender INNAN jag kunde plugga till provet. Föränderligheten är därmed en viktig ingrediens för tanken.

Men när jag scrollade mina ”kontorsbilder” började jag fundera över frågan vad ett kontor är. För jag såg också att jag inte bara har ett kontor. Jag har flera. Ibland i köket, ibland på en annan plats. Så jag började se något annat. Nämligen aspekten:

Känsla

Jag hittade bilder från mitt kök med tända ljus, en kaffekopp eller något fikabröd. Det där tända ljuset skapar något med rummet och i jobbet med en distanserad digital miljö skapas en intimitet. Katinka Vikingsen och jag har pratat om det där i samband med handledningar eller coachning, att vi också måste skapa en känslorum för oss som sitter på framför datorn som för de som sitter bakom skärmen någon annanstans. Jag funderar också på hur mycket av den där känsloaspekten växte fram tydligare under covid när man ofta arbetade hemma och behövde variationen från soffan eller hemmakontoret. Man behövde använda olika ställen i hemmet.

Men det finns också ett perspektiv till. Känslan av att när man kommer till den där kontorsplatsen. Då ska det kännas som ett varmt ”HEJ! Välkommen tillbaka! Som jag längtat efter dig!!!” när jag kommer till mitt kontor. Ett kontor att längta till helt enkelt. Så vad får oss att känna så?

Lekfullhet

Jag vill säga att jag leker mycket. Lek är inte bara det traditionella sättet att se på lek, lek är allvar, lek är att busigt ställa fram en flamingo på bordet, stora bokstäver eller en petmatare i form av Poppy från Trolls. Jag har även en stor installation på mitt kontor från Guldgruvan i Töreboda som många undrar om. Det är en gammal ölbehållare med massa återvinningsmaterial i. För mig är det både ett fint minne från ett speciellt sammanhang men också en bild av min hjärna där trådar och pluppar åker runt i väntan på att bindas samman.

Jag har andra minnen också på mitt skrivbord. Som självporträttet alla gjorde på ett APT när jag arbetade som pedagogisk samordnare i Gråbo. Eller den där tummade gråa skålen jag fick från en fin kollega som gick en keramikkurs. Det mjuka hjärtat jag fick någon gång, minns inte av vem, som jag kan krama på när jag behöver tänka. Bilden av mitt barn när hon är ett år tillsammans med en Snapchat bild på mig och min man som kaniner. Senast tillägget är en ljuslykta som ser ut som en tulpan som jag fick i torsdag av min förra chef vid avtackningen som rektor.

Muggar verkar också återkomma – sådana där busiga ena. Jag gillar inte kommunala kaffekoppar och jag vet inte varför.

Det finns också allvarliga men lekfulla saker. Alla de olika versionerna av läroplanen, Att erövra omvärlden och bilder av människor som inspirerar mig. En löpsedel på mig och Linda Linder från SETT-mässan och en återträff med pedagogiska nördar! Men apropå det där med folk som inspirera…

Citat

Jag har också en förkärlek för citat. Många gånger kommer citaten från kloka människor, böcker och sådant som slår an i mig eller kring processer jag bearbetar. De hjälper mig för att landa, andas och förstå. Ibland att hålla i mina värden och finna styrka när det blåser lite runt öronen. Så citat har följt med hela tiden under min karriär. Jag har ofta många citat i mina föreläsningar och jag har dem till och med tatuerade på min kropp. När jag fick mitt rektorskontor tror jag många kunde tycka det var lite jobbigt att gå in på mitt kontor för det var tapetserat med citat och bilder, dock enligt linjer och layout som ska vara för att anpassas för ögat och därigenom minska upplevelsen av rörighet. Men det ligger väl i betraktarens öga.

Men tillbaka till frågan vad ett kontor är.

En sak som bråkat med mig fram och tillbaka under mina år i kontors- och mötesmiljöer är det där med kaffe och mat. I några av de verksamheter jag arbetat i har det funnits tydliga regler om att kaffe till mötet inte är något som ska med för det är inget kafferep. Fråga mig inte hur den regeln uppstod men den påverkade mig. Kanske utifrån tiden som förskollärare när reflektionstiden påverkades av antingen att kaffe skulle sättas på eller att det skulle hämtas. Även när det fanns kaffemaskiner kunde kollegor resa sig upp från möten för att fylla på kaffet och självklart påverkade detta mötet och diskussionerna när tiden var knapp. I en annan verksamhet var det outtalat att det är självklart att alla ska få kaffe och sitta ner för en gångs skull. Kaffet bidrog till gott samtalsklimat menade man. Många delade åsikter helt enkelt och självklart beror det på möte och hur bra man är på att hålla i syftet av mötet.

Med delandet av bröd, kommer delandet av livet

Däremot kunde jag se bland mina foton att mat ofta förekommer. Det finns flera reflektionsträffar med andra där mat absolut varit en viktig del av träffen. Reflektioner och nätverk över en långlunch eller på ett fik. Låt mig också förtydliga att det är oftast hela tiden går åt till jobbsnack och inget privat för det hinns inte med i flödet av alla reflektioner och tankar. Jag inser att dessa möten har varit väldigt värdefulla för mig och mer minnesvärda en ett möte i ett kontorsrum. Jag minns de bättre och jag längtar efter att mötas upp igen. Kanske för att vi sätter känsla och sinnen i relation till något gemensamt att tänka kring samtidigt som vi upplever tillsammans. Jag är fullt medveten om att de möten jag beskriver inte är möjliga för alla yrkeskategorier men jag menar att när vi delar bröd så delar vi också livet. Det tänker jag att man kan ta med som något värdefullt.

Jag inser också när jag skriver detta att en sak som jag uppskattar väldigt mycket på mitt nya jobb är möjligheten att tillsammans med flera kollegor att sitta och äta lunch på en något sådär bestämd tid och plats där livet levs tillsammans bortanför det som ska utföras på arbetet. Där vi smälter ihop som team och en stärkande gemenskap.

Jag vet inte om detta inlägg gett dig något att fundera över men kanske kan du ställa dig en egen fråga om vad ditt ”kontor” är?

Var tänker du bäst och hur ser det ut runt dig?
När lever du tillsammans med dina kollegor?

Trevlig lördag!