Återträffen tumlar mig runt

Återträffen tumlar mig runt

Ligger hemma i sjukstuga och tar igen mig i soffan när jag ser att Anna Odells film ”Återträffen” kommit ut på hyrfilm. Jag har funderat länge på om jag vill se den av flera skäl – dels för att jag tror att den skulle sluka mycket energi men också kanske av att jag har en rädsla för hennes mod/hennes syn på en tid som påverkat henne genom hela livet – genom att försöka visa sin syn på en tid i det förflutna.

Jag hyr filmen och ser den. Jag tänker inte göra en djup analys av den utan mera beskriva mina tankar. Jag måste säga att den berör mig, skapar tankar kring min egen skoltid och ger mig funderingar över min egen vardag som lärare. Jag tycker första delen är otroligt jobbig för såväl Anna som hennes klasskamrater. Jag upplever att Anna har ett starkt behov av att berätta om sin skoltid och att hon gör det i en sådan situation och på ett sätt som känns påträngande och jobbigt. Jag tycker hon att hon är modig men jag upplever att första delen snarare handlar om att få fram ett budskap än att få till en dialog. Senare i filmen beskriver hon dock att den bilden som förmedlas i del ett är den bild hon tror att hennes klasskamrater har av hennes närvaro på klassträffen. I skaran av klasskamrater finns alla element, de som snabbt hänfaller åt gamla mönster, de som vill försöka förstå, de som försöker skyla över och de som förnekar. Detta återkommer i hennes intervjuer med de ”riktiga” (skådespelare) klasskamraterna i del två. Hon utmanar och söker upp… Ibland känns det snarare som att hon vill ha bekräftelse på att de andra förstår henne upplevelser medan i andra stunder som att hon söker efter om hennes bild stämmer. Jag är ännu inte färdig med mina tankar…

Det som snarare påverkar mig är; fanns det någon under min skoltid som var som Anna? Som utsattes för kränkningar? Säkerligen! Visst har vi alla fått ta del av en summa mobbning men upplevelsen är subjektiv och berör oss på olika sätt. I vissa fall har den säkert upplevts som värre… Hade jag kunnat göra något? Såg jag något eller valde jag att titta bort? Vem var jag i skolan? Var fanns modet att stå upp för medmänskligheten? Eller är man bara ”ett barn”? Träffade en förälder en gång, vars son var mobbad så pass att han fick byta skola, han fick i trean – hon uttryckte det ”Barn kan visst vara elaka”.

Vår roll som lärare blir ytterst viktig, att skapa relationer till varandra som bygger på respekt för varandra och våra olikheter. Vi behöver inte hålla med varandra eller tycka samma men vi måste ha respekt för varandras åsikter och tankar. Med respekt kommer respekt. Vi blir föredömen – vi skapar relationer där respekt uppstår, det är en del av vårt uppdrag – och vi får ALDRIG backa när vi ser någon behandlas utan respekt – ALDRIG!

Jag saknar lärarperspektivet i Annas film. Vad gjorde lärarna? Såg de Anna eller var de lika blinda eller överseende som alla Annas klasskamrater? Vad gjorde föräldrarna? Anna nämner detta i filmen men följer inte upp…

Filmen berör mig – omtumlar mig – jag lär tumla ett tag till…

Hur påverkar ditt lärarskap elevers digitalitet?

20140306-152840.jpg

Instagram öppnar för dialog och reflektion

Under ett tag har jag  funderat kring pedagogisk dokumentation – speciellt som jag har en lärarstudent som är relativt ny för begreppet ”pedagogisk dokumentation”. Detta har fått mig att reflektera över hur jag utvecklat min egen dokumentation från det att jag började. Jag vet att vi är individer i ett kollektivt strävande mot att förstå barnens tankar och utforskande. Som individer arbetar vi med dokumentationen på olika sätt. Några vill skriva ner exakt i flöde vad som händer, med kommentarer och reflektioner som man vill ta med till kollegorna, några vill redan från början särskilja på tolkning och på det som händer, andra lutar sig mycket mot filmer och bilder, vi varierar teknik beroende av situation – vi är olika i vår dokumentation helt enkelt. Oavsett hur man går tillväga är ändå alltid det viktigaste den kollektiva reflektionen som fördjupar – därför är det av största vikt att vi delger varandra reflektioner/dokumentationer under gemensam planering/reflektionstid. 

Jag iakttog idag en projektdokumentation från en annan avdelning på jobbet och reflekterade över det jag såg – en mycket tydlig struktur på pedagogisk dokumentation som sedan lagts ut på Hjärntorget till föräldrarna -och jag gillade den. Jag reflekterade då med en kollega kring den, i diskussionen låg en egen reflektion över att vi borde bli tydligare i vår projektdokumentation till föräldrarna. Min kollega menade att vi kanske tänker på projektet olika… Några arbetar mer fokuserat under en kortare stund varje dag med projektet medan vi snarare har ett projekt som pågår och lever hela dagen. Det gör säkert projektet på den andra avdelningen också men kanske har man snarare valt att dokumentera det som händer på förmiddagen. Allt detta är antaganden då jag inte hunnit prata med berörda men oavsett reflekterade jag över vikten av att vi dokumenterar hela dagen – för om projektet är levande så slutar det ju inte existera efter klockan 11! Inget nytt, jag har tänkt på detta förut men det dök upp i mitt huvud igen – vikten av att låta projektet vara levande i verklig mening.

Svårigheten i ett verkligt levande projekt är att dokumentera och reflektera eftersom det blir mycket mer material – dock gör mer material att vi har fler ledtrådar och spår i vårt utforskande av barnens tankar. Något som jag upplever hjälpt oss att hålla ”koll” på allt som händer, och som också medvetandegjort barnen tydligare är appen Instagram. Där lägger vi ut oidentifierbara bilder/filmer och korta reflektioner/förtydligande av vad som händer under dagen. Med hjälp av hashtags kan vi också sortera in dessa i album ex #byggochkosntruktion och under den hashtaggen hittar vi allt som har med det att göra. Appen har också gett föräldrarna större inblick, och med det större intresse, i barnens vardag. Idag kom en förälder fram och berätta att de innan läggdags kollade i telefonen vad som hänt under dagen och barnet fick berätta samtidigt som föräldern hade stöd av texten under bilden. Barnen är också stolta över det som händer under dagen och säger till när de vill få ut information i Instagram till föräldrarna. Dessutom underlättar Instagram även överblicken över det som skett.

Vi kan spåra hela veckans små och stora händelser.

 

Bild

Nyinspirerad i miljön

Vi har möblerat om och bytt rum – så häftigt att kunna trolla med det lilla man. Barnen är helt lyriska och vill visa upp för föräldrarna. Märks att lite förändring skapar mer fokus i miljöerna, barnen hamnar i flow!

20140210-124816.jpg

20140210-124830.jpg

Vad vill du veta mer om?

20140208-094938.jpg

Efter en lång semester i USA återvänder jag nu till verkligheten, jag har tagit det lite lugnt efter jul men nu börjar det rulla på.

I höstas frågade Ulla-Karin Lundgren Öhman vid LekMit om jag ville skriva ett kapitel i en bok om IKT vilket jag nu har tackat ja till.

Alla papper påskrivna

Nu gäller det att även skriva ner på papper! Roligt att få möta utmaningen att skriva ner mina tankar och inte bara berätta om dem. Många aspekter att få med och även försöka se till så att det blir tydligt – men framförallt meningsfullt för de som ska läsa!

Vad skulle du vilja läsa om IKT? Vilket stöd skulle du vilja ha i ditt arbete?

Svara här eller maila!
larandeframtid@gmail.com

Förskolan som konservator – när dagis utmanar

I förskolan diskuterar vi allting, vi vrider och vänder på barnens utforskande för att försöka förstå hur deras tankar vandrade dit, vad de gör där och hur de rullar vidare. Vi har förfinat vårt material genom att använda oss av sådant som kan bli många saker snarare än att ta en förutbestämd roll. Vi reflekterar och problematiserar allting, vi har skapat en genomtänkt verksamhet där barnens lustfyllda utforskande står i fokus för våra projekt och tankar.

Vi upplever oss bedriva en verksamhet där barnen står som subjekt snarare än objekt.

Men vi har ett stort ok runt vår ena fot som håller oss tillbaka från att göra barnen till medskapare av sin egen värld, sitt eget lärande och sin förskola. Vi har ett ok som kallas ”dagis” och detta ok sätter fortfarande spår på våra förskolor. Vi räds mallar och leksaker med det goda motivet att barnen ska få utforska på egen hand utan några svar och förskolans material ska vara ett komplement till barnens egna erfarenheter – utan att överhuvudtaget problematisera begreppet komplement.

Min upplevelse är att vi särskiljer hem och förskola – definitionen ”komplettera” innebär att istället att erbjuda andra verktyg än de som traditionellt finns hemma utan att ta hänsyn till barnens olika erfarenheter av material.

Vi erbjuder naturmaterial och portförbjuder leksaker för att minska risken för att konflikter och olikheter ska uppstå när vi istället borde bjuda in barnens värld för att kunna förstå den och sedan utmana den.

Vi tar bort mallar som sägs hämma kreativiteten och undviker att utmana oss själva som pedagoger och försöka förstå att dessa är en del av barnens verklighet och fundera över hur vi istället kan vara i dialog med den.

Vi måste bli ett komplement där hem och förskola får samverka som ett kitt som binder ihop barnens erfarenhetsvärld med det som kan utmana den i form av tankar och material – men vi kan inte och får inte portförbjuda den! Då är barnen inte längre medskapare och förskolan blir en slags konservator av värden snarare än lärande och lustfylld. De formas in en ”förskolekultur” som på något sätt lägger sig över barnens verklighet, en kultur som värderar sig lite finare, fast att det bakom fasaden ligger en rädsla som vibrerar av ”dagiskultur” om vi inte sätter upp ett stort rött stoppmärke baserat på en slags utrensning av ”dagisverksamhet” där även mycket gott kastades ut genom fönstret.

Detta har också påverkat oss till att tappa tron till vår egen pedagogiska förmåga om vi tror att en leksak skadar barnen utforskande – det är en förminskning av såväl barn som oss själva.

Vi har i så fall skapat en falsk tillit till barnens kompetens och värdesätter den som mindre viktig i jakten på den perfekta förskolan.

Vi måste ställa oss frågan: För vem är förskolan?

20140109-163233.jpg