Lärande som cha-cha

20131215-233050.jpg

Årets Lucia går till Svartedalsskolan

Är du också fundersam kring Lucia och all den mediala hysteri för att Lucia inte firas som den firades när du var liten. Har vi alla missat Lucias mod – hennes starka tro att gå sin egen väg oavsett vad man gjorde för att tvinga henne att forma sig efter andra? Lucia står för ljus och tro på något större – låt detta följa med oss idag när vi firar Lucia på alla våra olika sätt.

Min Lucia i år blir Svartedalsskolans Lucia! Vilken är din?

20131213-190453.jpg

Framtidens lärande kräver en organisation för framtiden

Jag tror vi alla är överens om att lärande inte begränsas av tid och rum. Lärande sker inte bara i skolan, det sker när jag är i samhället, när jag möter en upplevelse eller när jag påverkas av ett material. Lärande finns i allt och konstant närvarande. Därför måste våra skolor och förskolor slänga upp dörrarna och ta in lärandet i samhället, i kulturen och i vår värld. Vi måste lämna skolans trygga fasad och bege oss ut med nyfiket utforskande ögon och öron och med en kappsäck lika stor som Mary Poppins. Kappsäcken fyller vi med lärande, och den kommer bli tung, så tung att vi måste kämpa för att få in den i vår skola, vi måste hjälpas åt! Och när vi öppnar den och möter allt lärande måste vi vara lika nyfikna, exalterade och förväntansfulla som ett barn på julaftons morgon.

Jag tror inte att framtiden kommer att behöva skolan men vi behöver nätverken med samtalsledare/handledare/lärare som kan fördjupa det vi lär. Det kommer vara en annan slags skola och förskolan kommer skapa den. Detta är framtidens lärande som vi pedagoger måste förberedas på och som jag tror vi faktiskt redan nu arbetar för att skapa ett mod för att möta – men varför pratar vi så ofta om framtidens lärande men inte om en organisation för framtiden.

Ut med föräldramöten och utvecklingssamtal, ut och ut… Vi måste hitta nya former! Former där framtidens organisation blandas med framtidens lärande. Vi måste börja rubba på vår trygga zon där föräldrar är passiva mottagare av information i miljöer där vi lärare sitter med ett övertag. Jag vet inte hur än men oavsett måste föräldrarna in i förskola och skola. Det handlar inte om att de ska ta över lärarrollen utan istället berika lärandet med ett perspektiv till. In med projektmöten och virtuella mötesplatser men med respekt för vikten av mänskliga möten.

Öppna upp planeringsdefinitionen – planeringen kan inte ligga förlagd till två timmar varje onsdag. Jag som lärare måste kunna förlägga den när flow finns, när den behövs eller när en upplevelse skapar en kedjereaktion som mynnar ut i ett fördjupat lärande hos barnen. I olika sammanhang skapas erfarenheter som berikar och fördjupar mig, som skapar reflektion och en vilja att försöka förstå – som fördjupar min profession. En upplevelse kan skapa det, en konsert, en teater – ett nätverksmöte eller studiebesök i annan verksamhet/organisation. Men detta lärande, som vi öppnar upp för barnen, gäller inte oss i den organisation som nu existerar i våra förskolor.

Framtidens lärande börjar med en organisation för framtiden och en sådan organisation bygger på tillit och respekt för att lärarna är där för att de brinner för sitt jobb. Frihet är en viktig grund för en organisation i framtiden – ramar ska finnas mer som riktlinjer snarare än regler.

Flow styrs inte av tid men det gör vår organisation – frågan är om det är relation som fortfarande behöver ha ett maktförhållandet där tid styr eller om dagens skola kan tänka om.

20131123-220124.jpg

Uppdatering av hemsida

Håller på och uppdaterar hemsidan!

Förändringar är till exempel att jag har en sida kopplat till föreläsningarna och material därifrån. En annan sida som är uppdaterad är kommande föreläsningar. Till våren föreläser jag på SETT, så det finns gott om utrymme för fler föreläsningar.

Jag har tagit bort appsidan helt då jag helt enkelt inte hinner recensera appar, men det finns många alternativ för att hitta tips på appar.

Tveka inte att skicka ett mail om det är något ni undrar över!

Trevlig helg!

/ Erika

20131108-213313.jpg

I subjektskapande processer blir besjälandet av yttersta vikt

Hade ett spännande möte i fredags då kollegor berättade om föreläsningar de varit på i förra veckan. Vi diskuterade bland annat hållbarhet, besjälande och antropocentriskt förhållningssätt.

En kollega kom ihåg en tidigare utbildning kring naturvetskap och teknik där föreläsaren förespråkade barnens och vårt besjälande av väsen och ting inte var ett sätt att arbeta med naturvetenskap. Vi fann att vi inte höll med – utan att besjälandet visst är ett sätt att utforska naturvetenskap.

Detta stannade kvar i min reflektion efter mötet. Jag upplever att borttagandet av besjälning förminskar barnens erfarenhet och tankar. Vi måste ju utgå från barnen – där barnen är subjektet och inte ett lärandeobjektet där lärandets hur och vad är förutbestämt.Och i denna subjektskapande process blir besjälandet av yttersta vikt.

Besjälandet är barnens sätt att närma sig naturvetenskap. De utgår från sin erfarenhet och vardag när de försöker förstå sin omvärld och i den också naturvetenskap och teknik såväl som sociala relationer och språkande. De har ett antropocentriskt förhållningssätt – de utgår från att deras värld är normen. Hållbarhet, handlar om att besjäla för det vi besjälar ger vi värde och det värnar vi om.

Barnen besjälar allting, det är ett identitsskapande. När de tittar på film – ”den är jag, du är den”. Det är ett av barnens verktyg för att förstå världen. De filmer barnen ser, som är en del av barnens populärkultur, är ett ständigt besjälande av djur och ting. Det är deras värld som de får till sig och som förstärks – att säga att naturverenskap inte är involverat i den leken är att lämna barnens ryggsäck utanför förskolan. Det är ju precis därifrån, barnens värld som vi SKA börja! För i det utforskandet och experimenterandet lägger vi grunden för den forskning barnen senare gör i livet. Besjäla översätts som ”animate” på engelska. Animerade filmer finns runt om oss och är en del av vår kultur och litteratur. Att animera lerfigurer, teckningar, animerade filmer etc är ett sätt att besjäla material.

Det handlar inte bara om barnen. Människan har i alla tider använt sig av besjälandet som ett sätt att förstå och problematisera sin omvärld. Den drivkraften har funnits sedan tidernas början. Den fanns när vi berättade sagor runt elden. Den lever konstant! Berättande, besjälandet av händelser i människors liv. Se på alla myter, fabler. Alla antropromorfiska väsen, se på alla skapelsemyter. Det är sätt att försöka förstå sin verklighet. Vi människor drivs av berättandet, kommunikationen – att besjäla saker blir då en självklarhet.

De ligger också en spirituellt/andlig aspekt i besjälandet. Det handlar om att ge väsen och materia ett värde, ett uppmärksammande.

”Kärleken är naturens pulsslag; allt från lnsekten till den Seraf, som skådar den Eviges anlete, genomträngs af den och af den besjälas. ”

Så avlutningsvis tror jag att vi är på rätt väg med att besjäla! Vi måste fortsätta besjäla – det föder såväl fantasi, kreativitet men också demokratiska värden och hållbarhet. Men framförallt en grund för att förstå omvärlden, inte bara ur ett naturvetenskapligt perspektiv men 100 perspepektiv som vävs samman i lek och besjälande.

20131102-000402.jpg

Håll musiken igång på våra förskolor

Jag har tidigare i ett facebookinlägg nämnt sången som ett viktigt instrument på förskolan. Jag har erfarenheten, den behöver inte stämma men den är min baserad på mina ringa erfarenheter, att det sjungs, rytmiseras och ramsas allt mindre på svenska förskolor.

Gitarr var inget obligatoriskt på min utbildning, tack och lov för jag har ingen simultankapacitet även om jag kan flänga iväg ett D, A7 och G på träinstrumentet. Jag har pluggat musik men med sång som huvudinstrument och piano som lite taskigt andrainstrument – och det var givetvis en repertoar riktad mot äldre människor än barn.

Jag kan botanisera och lära mig barnvisor så länge det inte sker alltför rytmiska invecklingar och om jag har ett piano till hands – rent fysiskt saknas dessa på förskolor. Men jag har däremot ett helt underbart guldpiano hemma som stöttar mig.

Jag hellre inte fått någon gedigen sångsamling från min lärarutbildning utan försöker snappa upp saker med åren och faller alltför ofta i att det blir de gamla vanliga Bä bä etc.

Jag saknar musiken på förskolan, inte form av CDskivor för de finns i överflöd, men jag saknar musicerandet tillsammans. Och när vi väl gör det, sjungandes samma sånger som när jag var liten, sjungs dessa alldeles för lågt för barnröster. Kollegorna tycker jag är jobbig som lobbar för att vi måste sjunga högre upp och resonerar att det är bättre att sjunga lågt än inte alls. Inte ens jag kommer ner på tonerna när vi sjunger tillsammans.

Vilka effekter kommer detta då få i framtiden? Att vi inte musicerar på samma sätt som förr när vi vet att rim, ramsor och sång är viktiga verktyg i barnens språkutveckling? Är det ens något att oroa sig för, det kanske löser sig? Jag vet inte men jag vet, utifrån min erfarenhet, att musiken i form av musicerande minskar på förskolorna. Och jag vet jag aldrig skulle kunna leva utan musik.

Tekniken har då sträckt oss en hjälpande hand.

Det finns nu appar där vem som helst kan spela ackord på såväl gitarr och ukulele. Finns säkert någon app för piano också. Det har i alla fall underlättat för mig som är superkass på gitarr med mina korta korvfingrar – nu kan jag också spela gitarr med barnen, och de kan också spela, tack vare lärplattan! Så om du kan läsa ackord – kan du lösa kompet. Du kan till och med få hjälp med komprytmen – återigen en otrolig vinst när jag tröttnar på att spela samma komprytm på varje sång.

Futulele heter appen jag använder med barnen. Koppla in den till datahögtalarna och du får grymt ljud. Ladda ner Futulele Remote och barnen kan kompa (även om du styr ackorden).

Så låt musiken flöda på förskolorna – låt barnen språka med musik och olika instrument. Hitta på egna sånger! Låt barnen spela och jobba med att skapa musik!

Om ni känner er laddade av detta – ladda ner Garageband och gör egen musik med stråk och trummor. Koppla in datamicen och vips har du en mikrofon.

Så ta dig en stund och hänge dig åt att använda Povel Ramel och Monica Zetterlunds vackra ”Håll musiken igång” som inspiration!

Ja, så hålls musiken vid liv av skilda förmågor
Så hålls musiken vid liv av varje talang
När du i ditt badrum själv du tar ton
Så hjälper du till….
hjälper du till….
En aldrig sjungen sång är som en hjälplös fisk på land
Men den är härligt ljuvligt så länge den pågår
Så håll musiken igång så länge du kan

20131024-212009.jpg

Att bli den ”bästaste” förskola man kan bli

Jag efterfrågar, eftersträvar hög kvalité i förskola. Min vision, handlar inte om att bli bäst av alla utan det ”bästaste” av mitt jag och det jag kan – jag kan bara vara bäst på en sak och det är att vara jag – likaså med förskolan. En förskola kan bara bli den ”bästaste” av sig själv. Och det är inte helt klart eller lätt. För allt landar i förståelsen. Förståelsen av mitt ”bästaste”. Och där kan vi behöva hjälp för att flytta ribban när vi omskapar vårt ”bästaste” till att bli bättre. Vi behöver ifrågasättas och ibland tvingas in i reflektion, givetvis med kärlek och ömhet och strävan efter något bättre.

Begreppet dagis undergräver denna vision och står för en ribba av vårt ”bästaste” som är alltför låg. Ribban har höjts avsevärt sedan 1998 men samhället ser inte höjden och höjdhoppet faller pladask. Allt landar i förståelse… Vi kommer aldrig höja förskolans status för politiker, samhället och världen förrän vi börjar i vår egen verksamhet och ger föräldrarna förtroende och kompetens att förstå och synliggöra vår ribba.

Grunden ligger i meningsfullhet.</strong> Vi reflekterar ofta över meningsfullhet – Hur gör vi mötet meningsfullt för barnen? Hur gör vi projektet meningsfullt? Hur gör vi miljön meningsfull?

Vi märker att trots vårt engagemang, höga ambitioner och inbjudande dialog saknas uppslutningen till våra föräldramöten. Jag ställer mig frågan om vad som gör föräldramötet meningsfullt för föräldrarna. Vad gör det värt att komma? Uppenbarligen saknas det något trots att vi översköljer dem med dokumentation av olika slag – eller har vi dränkt dem? Är inte ett föräldramöte i sig förlegat inom förskolan? Och varför har vi bara ett möte per termin? Vad särsklijer föräldramötet från vår dagliga kontakt förutom frånvaro av barn? Och varför får inte barnen vara med på föräldramötet och berätta om vårt projekt? Tänk om vi skulle döpa om det till projektmöte och bjuda in till dialog kring barnens projekt. Kanske skulle vi ändå ta oss en titt på Italien… Vad sägs om att bjuda in till temakvällar kring Lpfö, pedagogisk dokumentation etc. Ja, det kommer att kräva tid och jag tror vi måste ta den tiden för att föräldrarna ska få förståelse av vår verksamhet och det är då – när vi möter föräldrarna som vi börjar förändra samhällets syn på förskolan.
För vet ni, föräldrar pratar med varandra och andra människor.

Så tror jag att vi måste börja för att höja förskolans kvalité och föräldrarnas delaktighet.

Så tror jag att förskolan blir den ”bästaste” den kan bli – om och om igen

.

20131002-174711.jpg